Jag kom just fram till att jag tänker "glömma" min minnessticka hemma imorgon inför mitt engelska speech, orkar helt enkelt inte nu, för mycket kännslor som åker runt i huvudet och i magen, jag klarar inte av att tänka på skolan. Har ni nångång kännt dendär känlan av att ni egentligen inte existerar utan du är här på jorden, punkt slut? 
Ingen behövder dig, åtminståne inte han/hon som DU däremot behöver aldra mest , inte heller ser du någon uppskattning där hemma eller någon annanstans. Jag har kännt den så jävla länge nu , snart vet jag inte vad jag är bra för längre , och nej jag tänker inte ta livet av mig, så ddramatisk är jag INTE . men lixom.. ja du känner dig så tom och vilsen här i världen.

Allt de trygga som du levde för existerar inte längre , och plötsligt ser du bara alla felen i ditt liv? och du gråter för minsta lilla och du älskar inte dedär fest kännslan när allting snurrar lr då människor är sociala, lr då de försöker få dig i säng, och du njuter av dne uppmärksamhet man får? trotts att du inte går med på det,   lr när solen går upp så vackert på morgonen lr liknande saker som du brukade älska ?

varför ändras allting så drastiskt..

jag bara önskade du förstod hur mkt mitt liv är i bitar på grund av endast och enbart dig, jag hade inte planerat ha såhär starka kännslor för dig, idiot, varför älskar jag dig såhär? vad i hela mitt jävla eländiga liv ha du gjort något bra ? som ens förtjänar dethär..

nu ska jag sluta jag bara kronglar till allting


aja imorgon får ni säkert in något mer intressant än angst, fundera lägga in en videoblogg nu då ja blir frisk åxå, puss på er !