Vet ni dendär känslan då du inte kan sätta fingret på vad det är som du känner men du är tom och bara vill förvinna ut i luften eller under jorden? Du är inte heller helt säker på vems fel det är att du känner såhär , men du vet vilka som är inblandade. Du förstår inte heller varför denhär jätte konstiga känslan kommer så plötsligt för du skulle aldrig kunnat föreställa dig att du skulle kunna känna såhär. Endå står du där med denhär känslan i magen.  Inte redo att göra någonting åt den, inte redo att fixa allt som är brustet. Det enda du vet är att du allra helst skulle vilja skrika rakt ut. Men när det kommer till kritan, vet du att det inte skulle göra någon skillnad ivarjefall, att det inte hjäper.