Det är då mörkret faller och du inser hur mycket folk egentligen vet om dig som det börjar krypa en rysning upp för ryggraden. Du vet hur de andra kommer reagera , hur du själv kommer att misstolkas och hur mycket varenda ett ord som kommit ur din strype har gjort skillnad. Och hur det kan vändas mot dig , och hur du kan göra det till din egen fördel. Det är också i denhär stunden jag ofta frågar mig själv vad meningen med det hela egentligen är ? Varför gör vi såhär mot oss själva? Varför låter vi oss falla så hårt så de känns som om blåmärkerna aldrig läker? Och trotts att du en gång , var så lycklig som du aldrig hade upplevt förut , är det enda du känner just nu i slutendan en otrolig skuld , ånger , och så försvunnen i dig själv.

Och trotts att du egentligen lovade dig själv att du denhär gången, för en gångs skull skulle vara annorlunda, och du skulle se tillbaka med glada ögon, och inse allt det goda som resan genom det hela givit dig. Hamnar du i detdär oändliga djupa mörkret som omfamnar dig varjegång du blundar. Och det hemskaste är , att du egentligen inte vill vakna därifrån. Du vill stanna där . Trotts att alla omkring dig gör allt för att dra upp dig.

 

Du binder dig fast, låter ingen komma tillräckligt nära , för du är rädd att de kommer ta det enda du känner till ifrån dig. Nämligen ditt mörker. För det är det enda som påminner dig om vad som egentligen fanns en gång i tiden och nu lagt sig bekvämt i det förflutna . Även om  ljuset ser så fruktansvärt tilltalande ut , hittar du alltid en ursäkt för att inte besöka det. Om och om igen.

Du lovar dig själv att morgondagen skall bli bättre. Du lovar dig själv att imorgon tittar jag tillbaka och jag lyckas le åt det hela istället för att bryta ihop.
Men även om du lovar dig själv saker , vilket är så simpel att det nästan är löjligt, är det alltid lika simpelt och lätt att ljuga till sig själv också.

 

Din hjärna låter dig tro precis det du vill tro på , och din attityd och omgivningen omkring dig hjälper dig på traven med att glömma precis allt som egentligen händer innom dig. Det är då det tragiska uppstår . Då det smäller så hårt och rakt in i ansiktet på dig vad som egentligen händer i hjärtat ditt.
Det känns som en påle trycks genom dig , och du tappar andan för några minuter. Det tar andan ur dig totalt.

 

Du kan inte tänka , du kan inte tala , allt du ser i den stunden , då det faktiskt känns som om du i vilken sekund som helt kommer att dö, är allt det du trott du gömt innom dig, spelas framför dina ögon. Och trotts att det gör så ont , att du kunde svära på bibeln att det var en verklig fysisk smärta, ligger du där , totalt felfri. 

Människans hjärna är en klurig grej du vet , och ibland funderar jag om detdär med välbehag och känslor bara egentligen hittades på för att göra människornas liv mindre lyckliga , så att vi inte skulle ta allt det som var bra alldeles för givet. I mitt huvud låter det vettigt. Fast det är klart. Jag är ingen vettig person. 

Det är så konstigt detdär med smärta . Ibland är det tecken på något fint , gör det ont så betyder det något brukar man ju säga. Men va händer då allt gör ont ? Är det då du ska inse på att du blivit galen? Och är du galen , kan du någonsin bli frisk igen då? 

Någon sa till mej en gång att du behöver brytas till miljontals bitar, krossas till ingenting, och acceptera att det är okej att vara brusten... för att kunna byggas upp igen.
Men då du sitter där ,då allting innom dig som brister , krossas, och mosas, till ingenting. Och du kan svära på att någonting innom dig verkligen river allt till småbitar. Det är då du frågar dig själv om det är värt det ? Är det värt att känna ? Är det värt att låta sig genomgå något så hemskt för att må bra igen? För att igen en gång någon gång i framtiden sedan sluta i något så fruktansvärt igen?

Man hade alltid hoppats på så mycke mer , men med förväntan kommer besvikelse, och det är precis det man egentligen sedan får på silverfatet som  placeras framför en. Och ibland kanske man önskar att man nästa morgon inte skulle öppna ögonen längre. Jag vet att jag önskat det en gång. Många gånger för att vara ärlig.

Men då du lyckats komma igenom det hela såhär långt. Och trotts att du hamnar linda in dig i bandage för att inte falla ihop, , i form av vänner , och saker du älskar, känner du dig lite starkare för varje dag som går.

Du ser på ditt liv ur ett lite längre perspetiv plötsligt, du ser vad andra inte kan se. Du ser hopp. Du ser kärlek, Och aldra främst låter du dig själv tro på det bästa du har. För du vet , att det kommer alltid solsken efter regn. För du har sett det hända förut.

Och ju mer tiden går,  inser du att allt det som redan passerat förbi , allt det som du redan tagit dig igenom. Det var det som var den svåra delen. Och då folk frågar vad som hänt , har du bara ett svar till dem.
Livet.
Det var livet som kom emellan. Men denhär gången, då du öppnar din mun , för att yttra dig om det. Så säger du det utan skuld och ånger. Du är varken vilsen eller brusten. Du är fri. Och det skrämmer dig lite. För du vet inte riktigt vad som väntar dig. Men det är bara en bra känsla.

Och det är då då frågar du dej själv, var det så svårt? och du inser, att nej , det var det inte.

Det är då du vet att du kommer klara dig till slutet av tunneln också. Även om det tar tid. Men de är då man ska le , skrapa sig lite nonchalant i nacken, himla med ögonen och säga.

" Allt jag har är tid, jag har hela livet framför mig" 

Förlåt älskade läsare för den dåliga bloggningen , och förlåt för ennu en väldigt dämpad text,men det kändes som jag behövde skriva lite , denna text kommer säkert beröra er på olika plan och på olika sätt , och ni kommer alla tolka den personligt beroende på er egen livssituation. 
Och det är en bra grej. 


Kram på er!