Hej på er!

Jag läste lite bloggar idag och kunde inte undgå att läsa raden "Jag bor i en liten håla där alla känner alla och ingen har chansen att kunna förändras. " i ett av inläggen, vilket fick mig att tänka till. Det är precis så som det är i den hålan , varifrån jag kommer. Tiden flyger förbi men karaktärerna , stämplarna och dyligt sitter ingrodda och ingen har ens chansen till en ny start. Du kommer föralltid vara den människa du en gång dömts till att vara där. 

Det är också en av de största orsakerna varför jag flyttade bort därifrån , jag hör inte hemma där. Jag anser mig själv vara en annan sort, en som behövde nya marker för att växa sig stark igen. Att ramla ner och vara ingenting för att sedan klättra upp igen går inte att göra på en ort där ingenting förändras på 15 år.

Nu när jag bor i stan , känner jag mig mer som om jag hör hemma här. Jag kan gå på gatan och möta 100 olika sorters människor av olika karaktärsdrag på bara 15 minuter medan det hemma på min hemort är ett gäng kloner som går längs med gatorna. Här behöver du inte tänka , bara andas och njuta av att du lever.

Det är märkligt hur två ställen endå så hyggligt nära varandra kan ha en sådan skillnad. Det är som om det är två skillda universum. Man tänker inte lika, du beter dig inte lika, du pratar inte lika.

Nu har jag endå inte gjort en så stor förändring, jämförelsevis med många andra. Jag kan åka hem till pappa om jag vill, och det tar mig bara högst 40 minuter. Att leva i huvudstaden är en uppgradering av det jag är van vid , men det är kanske lite för stort i min smak endå. Om vi riktigt skall gå till kritan, vill jag fortfarande känna att jag känner till staden, och vet det mesta om den och vart allt ligger. Syrran min däremot bor ju i Helsingfors, och vem vet, kanske jag också skulle trivats där om jag skulle ansökt att komma in i skola där.

Sist och slutligen tror jag det främst handlar om att våga , våga blunda för det gamla och gå in på en ny stig. Men som redan nämnt, krävs det vissa förändringar.

Jag är tacksam och lycklig över hur mitt liv ser ut idag, och jag vet jag inte skulle kunnat nå detta om det inte var för mina förändringar. En sak leder till en annan , och plötsligt står du där som om alla pusselbitar fallit på plats. Jag kan ärligt säga att jag äntligen mår bra och tycker om den människan som ser tillbaka på mig i spegeln, och det är ju en vinst i sig , visst?