Vad händer då alla broar alla murar du byggt upp krossas i ett enda slag ? Då du inte längre vet vad som är rätt eller fel. Du känner varken ilska sorg eller hat. Inte glädje eller livets fina färger. Jag vet inte längre var jag står , vet inte vem jag är , vad jag förväntas tycka , eller förväntas vilja. Vet inte vad jag egentligen vill, eller vad jag egentligen tycker. Sist och slutligen är väl ödet bestämt så vad har jag att säga om saken. Det är väl meningen att jag skall sitta i denhär eländiga dumma gropen , så att jag kan hjälpa andra då de hamnar att sitta här. Jag kan dock på förväg säga den inte är speciellt trevlig.
Fast vad skulle väl livet vara utan besvikelse och negativa känslor, jag skulle ivarjefall inte uppskatta det possitiva jag hade, om det inte vore för det negativa. Men jag kan bara prata för min egen del , vad vet jag vad resten i världen anser och tycker. Själv är jag bara jag och försöker klättra , och ibland springa genom livet , för att inte hinna se allt de otäcka som finns där på vägen. Lite i samma stil som då man blundar , då du åker spökhuset på ett nöjesfält . Du vet ungefär hur länge resan tar , du vet att den kommer vara läskig , men du åker den endå , men blundar nästan genom hela.  Jag är just nu en 9 årig liten flicka, med sin fina bruna kjol som fladdrar i vinden. Jag springer snabbare och snabbare vart efter mitt hjärta klappar , och  jag blundar så hårt så hårt för att jag inte skall känna all den smärta, eller se allt det jag inte vill se, av det som det omkring mig för med sig.

Jag springer så hårt att jag missar allt som händer, och det är just nu , i denna stund , jag glömmer vem jag egentligen är.