Hittade bilder från vårat gamla hem på datorn, det vill säga mitt barndomshem, detta är försäljings bilderna då det var till salu som jag gjort till ett collage. Jag saknar allt det ibland. Hemma doften , möblerna, huset. Men främst saknar jag det liv jag hade då jag fortfarande bodde där , ivarjefall vissa stunder. Såklart är jag glad jag slipper alla familje gräl och liknande. Men endå, det hade sin charm , det var det som var "hem" så länge jag kan minnas.
Jag menar inte jag skulle vilja flytta hem till familjen igen, jag trivs att bo själv, men det att då jag skall hälsa på pappa så är det ett nytt hus och inte det jag tänker på då jag säger "hem".

Det betyder dock inte jag inte tycker om pappas och hans sambos nya hus , det är verkligen mysigt och väldigt fint inrett och allt i det, det känns nog redan som det är en del av hemma det också. Fast det är ju klart det är ju sånt man vänjer sig vid, sådant som kommer med tiden. De har ju bott i det rätt länge redan, börjar väl vara 1 år redan snart...

Men endå , ibland funderar jag om saker och ting skulle vara annorlundare om vi aldrig skulle sålt huset, knappast, fast man vet ju aldrig.
Det som kanske är tråkigast i det hela är att jag inte kommer kunna visa till mina blivande barn var jag växte upp, var jag byggde mina kojjor på gården, var jag hade en sandlåda eller var mitt favoritgömställe i huset var, och liknande skaker. Men då kan man ju fråga sig, så många som flyttar runt i dagens läge , hur många är det som egentligen har möjligheten att visa sina barn var de växte upp?