Skrivandet är en del av mig

Jag skulle kunna skriva en historia som skulle vara ett skrap på ytan av verkligheten, en som beskriver mitt skrivande på en nivå där den inte berör. Men skrivande för mig är som att andas, jag behöver det för att överleva. Det är en livlina då jag är som svagast, eller ett sätt för mig att uttrycka kärlek eller glädje. Jag använder hellre ord och text då jag uttrycker det som verkligen finns inom mig. Det som bevaras i min själs kärna. Så för att du som läser det här skall kunna förstå vad skrivande är för mig, måste du också veta min historia.

Högstadiet 2006
Jag gick upp för trapporna till mitt rum och hörde hur ytterdörren stängdes igen i en stor smäll på nedervåningen. Jag suckade tungt. Efter bara några sekunder hörde jag ett stort gräl bryta ut. Jag kunde inte urskilja var det egentligen handlade om, men jag hörde pappas grova röst anklaga min lillasyster för någon form av oacceptabelt beteende. Den informationen räckte för att jag skulle förstå att jag inte ville vara i mitten av situationen som ägde rum på våningen under mig. Det skulle inte bli bättre, det skulle antagligen bara bli värre.

Om jag försökte mig på att vara med och lösa situationen  skulle det slutligen antagligen leda till att jag också skulle få mig en utskällning för något obetydligt. Jag stängde dörren försiktigt till mitt rum , nästan ljudlöst, och andades två djupa andetag då jag stod mitt på golvet. Jag tittade mig omkring, och gick sedan till min bokhylla och tog ut den bok som stod längst ut i raden. I hyllan hade jag fint radat alla mina dagböcker jag haft genom åren, och jag slätade försiktigt över deras ryggar med handen.
  
Jag satte mig ner vid mitt skrivbord och plockade upp min favoritpenna som alltid låg färdigt och väntade på mig på bordet. Idag skulle jag skriva om hur pojkarna i skolan på min klass tog mina saker, hur de gömde min väska åter igen uppe på skåpen i korridoren så jag inte räcktes att plocka ner den igen. Hur de puffade omkring mig i cirklar då ingen lärare tittade och hur de spottade och sa " usch , kasta henne inte på mig" " jäkla freak" och hur de sa spydiska kommentarer som fick mig att hata mig själv. Jag blundade hårt. Ingen visste vad som hände i skolan. Ingen skulle heller få veta. Då jag öppnade ögonen igen började pennan nästan magiskt skapa bokstäver på uppslaget i boken jag hade framför mig. Då jag hade pennan i min hand var det som om jag inte behövde tänka, jag behövde inte fundera på om det jag skrev var vettigt, om det var bra nog, eller om det på något sätt fick mig att framstå som dum,  det var ändå bara jag som läste det.

Plötsligt kom pappa in genom dörren utan att knacka.
 "- Varför sitter du här" Han hade en retsam ton i rösten. "- Kom ner och umgås med oss andra som resten av familjen gör" . Han log lite och hamrade nervöst fingrarna mot dörrposten. "- Va är det?  Är du sur?". Jag himlade med ögonen.  "- Pappa låt mig va" Jag slog igen boken jag hade framför mig och steg upp och lade den i hyllan igen. Han tittade på mig med en lite besviken grimas. "- Men vad är det nu? Är ditt liv så besvärligt faktiskt att du behöver gräva ner dig här i rummet dagarna i ända? " Han skakade på huvudet och gick ner för trappan och jag lyckades urskilja honom säga "maten är snart klar"  bland oljudet från tv:n som kom från vardagsrummet. Jag lade mig ner på min säng och stirrade tomt ut i luften tills jag fäste blicken på de stjärnor jag hade fäst med häftmassa i taket. Ibland förstod jag mig inte på honom, jag förstod inte hur han tänkte. Hur kunde han ta livet så lätt, med ett skratt , som ett skämt, så skulle allt bli bra. Inget blev bra av att skratta, snarare värre. Jag ryste lite igen och drog filten som låg bredvid mig över mina ben. Plötsligt mindes jag att då jag idag skrattade åt ett skämt i klassen, blev plötsligt mitt skratt det som var dagens skämt. Jag blundade hårt. Skulle det för alltid vara såhär?

Vardag 2008
Jag tittade på klockan. Kvart över fem.  Det skulle ta över en timme innan syrran min kom hem och antagligen ännu längre innan pappa kom hem från sitt tränande. Jag tittade mig omkring i mitt rum en stund och insåg att efter jag bytt rum, hade jag fortfarande en hel del saker i lådor. Jag drog fram en av lådorna som var gömda under min säng. Jag putsade försiktigt med handen bort det lilla dammtäcke som bildats på lådan och vecklade ut locket. Jag log då jag fick syn på innehållet. Mina dagböcker var snyggt radade i en logisk ordning som täckte hela bottnet av lådan.

Jag hade nästan glömt att jag hade så många som jag hade, och jag tog spontant upp den första jag någonsin ägt. Jag slog upp boken och bläddrade lätt mellan sidorna. " Hej dagbok, Jag är kär i Oscar , men Oscar är kär i Emma, det är ett problem" Jag fnissade till och bläddrade vidare. Jag stannade upp, på något av de som kunde betraktas som de sista sidorna,  fanns där flera sidor med sorgsna texter, som liknade dikter och sånger. Som i ett trollslag mindes jag varför jag skrivit något så hemskt som det som stod på pappret framför mig. Att gå lågstadiet i en liten skola och att vara den lite annorlunda tjejen, som  ändå är bästa vän med den populära tjejen , var inget bra läge. Man var ständigt ett offer för skämt, ett offer för bråk. Trotts att du helst ville springa därifrån, trodde du någonstans inom dig naivt att om jag spelar med, och om jag leker att jag tycker det är roligt då de knuffas och bråkar, så tycker de nog om mig lite mer, och då slutar de nog efter ett tag.

Jag skakade på huvudet. Varför kunde jag inte inse att inget skulle förändras så länge jag visade signaler om att det var okej. Jag läste sista raden och stängde igen boken. " Hon tittar över havet och undrar vad som gick fel, önskar att hon inte fanns allt mer och mer ". Jag lade tillbaka dagboken där jag hittat den och skakade av mig den obehagliga känslan som lagt sig över mina axlar. Hur klarade jag mig igenom det där?

Högstadiet 2008
Jag satte mig ner vid min vanliga plats i klassrummet som jag gjort i snart tre år i högstadiet. Modersmål var vad som stod på schemat och min modersmålslärare kom in i rummet lika munter som hon var varje gång vi skulle ha lektion. Jag vet inte om det var för att hon gillade vår klass eller om hon överlag hade en väldigt ljus livssyn, i vilket fall som helst hade jag aldrig sett henne ledsen, eller besviken, jämt hade hon ett anmärkbart stort leende på läpparna. "Hej på er" kvittrade hon till med sin klena röst då hon kom in i rummet.

Klassen svarade henne ett svagt "hej" medan de egentligen hade fullt upp med att göra allt möjligt annat. Min lärare bläddrade bland sina papper hon hade i handen medan hon satte sig ner och tittad ut över klassen som om hon betraktade en vy helt någon annanstans. Jag tittade mig omkring och undrade hur hon kunde vara så glad då hälften av klassen inte ens hade lagt märke till att hon satt sig ner vid katedern. Hon harklade sig lite. "- Ni skall få ut era uppsatser idag". Hon fnittrade till medan hon slängde sitt långa blonda hår lätt över axeln och fortsatte. "- Det var verkligen roligt att läsa vad ni skrivit, ni har alla verkligen skrivit fina berättelser". Jag lutade mig bakåt i stolen och vilade mitt huvud i händerna. Jag hade aldrig varit bra i skolan.

Skolan för mig var som ett enda evighetsprojekt där det inte var någon skillnad om jag verkligen försökte eller ej, tillbaka fick jag ändå samma dåliga vitsord. Det kändes hopplöst, onödigt och framförallt motbjudande att vara tvungen att sitta där och gång på gång få bekräftat för mig att jag var oduglig på allt. Jag tittade upp igen och fick ett litet leende av Maria som nu satt och tyst tittade ut över oss. Hon steg sedan upp och delade ut uppsatts efter uppsats. "Jag vill att ni läser era kommentarer och tänker på vad ni kan förbättra i framtiden". Jag suckade. De orden skar genom bröstkorgen på mig. "förbättra" Vad var de för ord egentligen, hur skulle man kunna förbättra något som var uselt.

Efter någon minut stod min lärare framför mig och räckte tillbaka det jag skrivit och hade ett finurligt leende på läpparna. "Bra jobbat Victoria" sa hon innan hon gick vidare. Jag ryckte till av kommentaren och bläddrade snabbt till sista sidan av min korta novell som jag hade lämnat in. "Du har skrivit en fantastisk historia med många fina karaktärer. Historien är berörande, och känslofylld. Texten är publicerbar tycker jag. Victoria du har verkligen talang, lova mig att du aldrig slutar skriva". Jag stirrade på pappret och blickade sedan upp på min lärare igen som log stort som svar på min frågande min. För första gången kände jag en bekräftelse om att jag var bra på något, bra på något jag älskade att göra. Skriva.

Gymnasiet 2011

En dag då jag gick genom gymnasiets korridorer knackade plötsligt någon mig på axeln och jag vände mig hastigt om av förvåning. Rektorn stod bakom mig med en bekymrad min lagd över sitt rynkiga ansikte. " - Victoria, jag skulle vilja prata med dig lite". Orden högg mig i bröstkorgen och jag kunde känna hur mitt hjärta plötsligt slog ett extra slag. Vad var det nu? Vad hade jag gjort?  Jag gick lydigt efter henne genom den låga korridoren, och vi stannade inte förrän jag var inne i hennes kontor. "- Sätt dig ner". Jag tittade mig nervös omkring medan jag satte mig ner trotts att jag helst av allt ville springa därifrån. Vad som än var på väg att komma ut ur hennes strupe i det här ögonblicket var det väldigt tydligt att det inte skulle vara några muntra toner, och det skrämde mig. Rektorn drog ett extra andetag och tittade på mig med sina känslolösa ögon, antagligen i ett försök om att lugna mig. Lugn? Hur kunde jag kunna vara lugn just nu?

Hon tittade ner bland sina papper och sedan på mig igen. "Jag och lärarna här har funderat lite, vi skulle vilja att du skulle göra ett läs- och skrivsvårighetsprov". Allting stannade upp för några sekunder, mitt hjärta stannade och jag kunde inte andas. Vad var det hon just hade sagt? Jag förstod ingenting. "- Vi har lagt märke till att du skriver stavfel framför allt i språk, och att du lätt gör osammanhängande meningar och liknande då du skriver prov som i historia och biologi, alltså ämnen där du fritt får skriva ". Jag försökte svara henne något, men jag kunde inte få fram ett ljud ur min strupe, så jag svarade henne med en nickning. Hon lade fram ett papper framför mig. "- Du har tid hos skolpsykologen imorgon klockan nie" . Jag nickade som svar än en gång. Hon började leta bland de papper hon hade framför sig medan jag satt där , tyst och förvirrad.  Hon log lite. "- Orsaken varför jag tänkte det skulle vara en bra idé är främst för att vi närmar oss studentexamen, och du får förlängd tid om du får papper på dina svårigheter".

Jag nickade som svar igen trotts att jag helst av allt ville skrika åt henne att jag  inte ville ha någon förlängd tid i studentexamen. Jag ville vara normal. Jag ville vara som alla andra. Jag ville inte bli särbehandlad. Jag kände hur tårarna tryckte på i ögonvrån och jag var tvungen att bita ihop käkarna för att inte bryta ihop. Kunde jag inte för omväxlingens skull klara av något utan att bli stämplad med en oduglighetsfaktor. Jag hade varit annorlunda hela mitt liv, sista året i gymnasiet skulle vara det år där jag äntligen skulle kunna bli fri och vara jag, utan att behöva bli dömd för mitt förflutna eller annat. Allt jag ville var att få vara normal. Kunde jag inte få vara normal, ens en gång? Jag var inte duktig på andra ämnen , allt jag hade förlitat mig på var mitt skrivande, och nu ville de pröva om jag ens klarade av det felfritt. Jag svalde. "Jag kommer missa lektioner om jag är borta imorgon" . Rektorn nickade. "- Jo det är klart, men du har vad jag kollade upp, tyska imorgon på morgonen, och du skulle väl hoppa ur den kursen?".

Fan, inte ens mitt spelade intresse för skolan kunde rädda mig nu. "- Javisst ja" svarade jag lite tankspritt och steg upp. "Men okej, bra, jag går dit imorgon då". Hon nickade och log ett stort påklistrat leende.
" - Det är inget farligt, visar det negativt så kan vi i varje fall vara glada för att du gick och kolla upp det". Hon log än en gång och jag besvarade hennes leende med ett falskt leende tillbaka. Då jag kom ut genom dörren till hennes kontor gick jag raka vägen in på wc:n och låste dörren. Jag suckade tungt och  lutade ryggen mot väggen. Långsamt lät jag mig glida ner, för att sedan stanna upp i en position där jag vilade mina armbågar mot mina knän och lutade huvudet mot mina händer.  Jag stirrade ner i golvet i flera minuter, och jag gick inte därifrån före jag hörde hur en tystnad spred sig på andra sidan dörren.

Då jag öppnade dörren igen såg jag att alla gått in på lektion, trots att vi egentligen inte började förrän om några minuter. Jag tittade på klockan på telefonen, och drog min jacka från sin krok. Jag skulle behöva en nypa luft för att jag skulle kunna sitta på lektion igen.


Senare i gymnasiet 2011

Svaret hade kommit på mitt läs- och skrivsvårighetsprov, och rektorn hade sagt resultatet ut bland med alla elever som satt runt omkring mig. Som om det inte var något privat, som om det var som om hon berättade för mig att jag hade röda skor på mig eller något annat betydelselöst. "Victoria, förresten, resultatet har kommit, de säger att du har  grova läs- och skrivsvårigheter, bara så du vet". Ordet 'grova' ekade flera gånger i mitt huvud. För mig var det som om jag låg på marken och blev slagen. Jag kände hur det slogs knivar i magen på mig. Plötsligt som i en vindpust kändes det som om alla mina drömmar var värdelösa, betydelselösa. Alla mina drömmar om att någon dag kanske kunna bli författare, eller journalist var som bortblåsta. För mig var det här resultatet än en gång bekräftelse om att jag inte klarar av att göra någonting bra här på jorden. För mig var det som att få ett besked om att jag skulle dö.

Skriva var allt jag hade, jag hade skrivit varje dag sen jag gick i lågstadiet, och att sedan få på papper "Hej, dehär klarar du inte heller av, sorry" var något av det mest fruktansvärda jag varit med om. Jag kunde inte tåla tanken att det jag kände inom mig att jag kunde göra bra , blev bevisat motsatsen. Det kändes som alla de timmar jag lagt på mitt skrivande ,bland annat boken jag skrivit, var bortkastad tid. För ingen skulle väl läsa det i varje fall, det var inte tillräckligt bra. Skrivandet var den enda tryggheten jag hade som ingen kunde ta ifrån mig.Det enda som inte skulle kunna gå och dö och försvinna, eller det enda som alltid skulle finnas kvar som en ljuspunkt då allt annat var svart för mig. Trodde jag.

Nu kändes det plötsligt som om jag var vilsen och ensam. Vad hade jag kvar? Jag kunde se klasskamraterna runtomkring mig, de var bra på sporter , de var bra på språk , de var bra på matematik. Där stod jag, tom. Jag brast i tårar då rektorn gått sin väg, och jag slutade inte gråta förrän jag fått berätta vad jag kände för mina närmaste vänner. 

Det var inte fören efter någon timme jag insåg vad som väntade mig då ja kom hem. Något jag egentligen fruktade mer än något annat. Jag måste berätta vad som hänt för pappa.


 Gymnasiet början av 2012

Jag hade inte skrivit en rad sen jag hade fått beskedet. Inte en rad onödig text hade kommit ur mig. Jag kände mig inspirationslös. Jag skrev det jag blev ombedd att skriva, det vill säga det som skolan krävde av mig, men inte något extra. Jag hade tappat tron på mig själv, tappat orken att försöka bevisa att pappren hade fel. För jag hade förstått verkligheten nu. Jag hade läs- och skrivsvårigheter och så var det bara. Jag lät mig bli behandlad som om jag hade stora problem med allt som hade med text att göra, jag lät lärarna ge mej andra uppgifter som skulle vara lättare i och med mina svårigheter. Jag orkade inte längre säga emot, jag orkade inte säga att jag ville göra som de andra och bli bedömd på samma skala som resten.

Att göra ett "nummer" av situationen var inte något jag siktade på. Jag levde i en bubbla där det kändes som om endast jag förstod vad skrivande egentligen var för mig. Jag hade lust att visa allt jag skrivit under åren och fråga "Vad tycker ni om det här då?" "Är det här bra nog för att jag skall klassas som normal?". Självklart gjorde jag inget av det, utan lät mig vandra omkring som ett skal som alla kände till, med en insida ingen visste om. Jag hade alltid upplevt att mitt skrivande var något extra, tills jag fick resultatet av provet i min hand, nu påvisade min lärare i modersmål i gymnasiet om och om igen, att jag hade fel.

Mina inlämningsuppgifter hade fler röda sträck än vad man kan räkna till, och det fanns till och med kommentarer på att jag hade ologiska rubriker. Jag hade försökt vara kreativ för att göra texten intressant. Men tydligen ville min lärare ha en tråkigt papper inlämnat, likt alla andras, i handen.

Det var inte fören långt efteråt då vi böt modersmåls lärare för en kurs, och vi skulle skriva en materialbaserad uppsats som jag av någon anledning fick inspiration igen och verkligen gjorde mitt yttersta för att nå ett bra resultat. Vi skrev också en textkompetens samma lektion. Då jag lämnade upp pappren suckade jag tungt. De blev inte nära på vad jag hade velat, jag var alldeles för trött på att bli nerslagen efter jag byggt upp mig själv, för att få de i närheten så bra som jag hade det i mitt huvud. Något inom mig ropade gång på gång att det inte skulle vara bra nog ändå.

Det gick några veckor och en dag kom ett bekant ansikte in genom dörren då vi skulle ha modersmålslektion. Tidigare hade vi haft en vikarie för våran "nya lärare" inte kunde vara på plats första lektionen, och jag hade inte lagt ned någon extra tid på att lista ut vem det skulle kunna vara. Då jag blickade upp och fick se min högstadie lärare komma in genom dörren , var det som om tiden stannade till för några sekunder. Tydligen skulle hon vara vår lärare i denhär kursen. Mina ögon lyste de jag fick syn på henne. Kunde kanske hon se vad som var bra i det jag skrivit? Som hon gjorde första gången hon läste det jag skrivit? Kanske kunde hon se det som de andra inte såg? Sedan slog det mig att jag hade lämnat upp en dålig uppsatts och en ännu sämre textkompetens, och mina förhoppningar rann ur mig så de bildades en pöl på golvet.

Till min förvåning fick vi inte ut våra uppsatser direkt då hon kom in, utan istället satt vi och diskuterade helgens händelser, och vad hon hade gjort då hon inte kunde vara närvarande förra lektionen. Jag satt nervöst  och blängande på högen av papper hon hade på katedern, jag var så nyfiken att jag höll på att gå i bitar. Då lektionen sedan närmade sitt slut och vi fortfarande inte fått våra uppsatser, räckte en av mina klasskamrater upp handen i ett försök att få ordet. Det var förstås skolans bästa modersmåls elev som ville yttra sig om att hon inte fått se om hon har en tia på denna uppgift också.

Jag skakade på huvudet och begravande mitt huvud i min munkjacka som låg på bordet framför mig. "- Skall vi inte få ut våra uppsatser?" Hörde jag henne fråga, trots mullret från allas stolar då de var på väg att stiga upp från sina platser. Våran lärare fnittrade till. "- Javisst ja, det hade jag nästan glömt, sätt er ner igen". Jag lyfte försiktigt upp huvudet  från bordet igen och tittade artigt upp på henne . Jag var beredd på det värsta så om jag hade ett relativt bra vitsord skulle jag vara nöjd. Jag intalade mig själv om och om igen att inte bli besviken, det krävdes mer då man var i gymnasiet, min nivå kanske inte var bra nog. Våran lärare hade suttit tyst i någon minut och jag började bli fundersam om varför hon väntade på att en tystnad skulle lägga sig i rummet innan hon började.

Hon harklade sig lite."- Jag har läst alla era uppsatser, alla var bra,  men det fanns en som gjorde mig ordlös. Jag hade svårt att hitta kryphål där jag kunde kommentera att det inte fanns motiveringar till de olika påståendena som togs fram, och jag hittade nästan inga stavfel över huvud taget. Helheten var en bra flytande text, analyserna enastående, och texten överlag var skriven så att man lätt kunde hänga med i vad som berättades och det kändes nästan som att läsa en riktigt bra bok. Dessutom var även textkompetensen en av de bästa denna person skrivit"Jag skakade på huvudet och sneglade åt sidan där jag såg skolansbästa modersmålselev sitta malligt och vänta på att hon skulle få stiga upp och hämta sin uppsatts. Men då hände något oväntat. Våran lärare vände på huvudet åt mitt håll och det hon sa uppfattade jag i slow motion. "- Victoria, Vill du vänligen hämta din uppsatts?".

Jag gick fram till katedern och tackade artigt för komplimangen och gick ut i korridoren med ett leende på läpparna. Orden jag just hade hört ekade i mitt huvud om och om igen, och plötsligt kände jag en varm glad känsla sprida sig i min kropp. Jag grep ett stadigare tag om min penna som jag hade i handen, och tänkte tyst för mig själv. "Tack Gud, tack för att du gav mig min gåva tillbaka".

2012-2013

Skrivandet är en del av min vardag igen. Det är del av vem jag är som människa och vad jag vill få ut av mitt liv. Jag dokumenterar då jag hinner och då jag känner för det,  vad som händer i mitt liv, och fortfarande har jag kvar alla mina dagböcker jag någonsin ägt. Jag har också börjat skriva på min andra bok, som heter "Den sista budbäraren" och är en kärlekshistoria blandat med fantasy. Idag driver jag även en blogg som läses av cirka 500 till 800 människor dagligen, och den blir bara större och större för varje dag som går. Mitt skrivande är fortfarande något jag älskar högt på jorden, och trotts att det tog sitt tag för mej att acceptera att jag har mina svårigheter,  är jag glad att jag testade det idag.

Bättre att leva med kunskapen om att jag har svårigheter än att gå omkring och undra om det är så. Dessutom har jag insett att det kan hjälpa mej på flera olika vis. Jag skrev hälsokunskapen i studenten, och jag skrev 30 sidor för hand den dagen. Jag skulle aldrig hunnit skriva så mycket om det inte var för den extra tid jag fick för att jag hade papper på mina läs- och skrivsvårigheter. Då resultatet kom tillbaka hade jag ett L som vitsord. Den dagen var en av de bästa jag haft i mitt liv.

Idag är mitt skrivande mitt sätt att andas då de känns som om jag inte längre får luft. Skrivandet är mitt ställe där jag kan vara mig själv och skapa vilken värld jag än önskar. Skrivandet är min livlina då jag är som svagast, eller ett sätt för mig att uttrycka kärlek eller glädje. Jag använder hellre ord och text då jag uttrycker det som verkligen finns inom mig. Det som bevaras i min själs kärna.